När jag köpte Gobi från zooaffären i augusti 2001, sa ägaren till affären att han inte kunde flyga och att hon inte visste varför. Vi såg omedelbart att det berodde på att han saknade de yttersta långa vingpennorna på vänster vinge. Under veterinärundersökningen som gjordes den dagen jag hämtade honom, upptäckte de detta och drog ut några avbrutna stumpar för att befrämja ruggning med hopp om att det skulle växa ut nya vingpennor. Han skulle även i fortsättningen få mer näringsriktig mat än vad han ätit i zooaffären, där hade de gett honom valppellets uppblött i yoghurt och solrosfrö.

Tiden gick och Gobi blev mycket tam, men jag fick aldrig röra vid vingen, då bet han mig och skrek, men jag tänkte inte så mycket på det. Jag antog att han hade ont i sin stump då han slog i den när han hoppade ner från höga höjder, det fanns inga vingpennor som tog emot när vingen slog i golvet.

När vi besökt uppfödare och andra fågelintresserade runt om i landet har vi ofta kommit in på att Gobi saknar vingpennor. Av flera har jag fått höra att det kan bero på att på 60-talet var det inte ovanligt att man opererade bort fjäderanlagen för att papegojor inte skulle kunna flyga och jag såg det som en tänkbar orsak då Gobi importerades till Sverige under senare hälften av 60-talet.

Under medlemsmötet med fågelföreningen i maj 2004, föreläste och demonstrerade Britta Lindgren (naturbrukslärare och medförfattare till boken Fåglar som sällskap och hobby) om vingklippning. Jag frågade henne om hon kunde titta på Gobis vinge vilket hon gjorde. Hon kunde snabbt konstatera att det satt kvar några mycket korta stumpar av vingpennor som bara stack ut någon millimeter från huden. Alltså hade han någon gång slagit av eller fått vingpennorna avklippa för nära huden, vilket gjort att han inte kunde tappa dem. Då Britta hade med sig lite olika tänger till mötet lyckades hon rycka ut fyra-fem vingpennerester som satt kvar i vingen. När vi gemensamt tittade på honom, kunde vi konstatera att det fanns fler kvar, men att vi inte fick ut dem. När vi kom hem beslöt vi oss för att se om vi kunde få loss dem då vi nu hade mer tid och bättre belysning än i klubblokalen. Vi lyckades dra ut ytterligare några stycken, men konstaterade att det fanns kvar några stycken. Dessa såg man inte, men man kände dem tydligt under huden när man kände på vingen.

Nu kom den stora frågan, hur skulle vi få ut de rester som satt kvar i vingen? I slutet av april bokade jag ett besök hos Djurkliniken Roslagstull och leg veterinär Marianne Tornvall för att hon skulle titta på honom och diskutera åtgärd. Jag ville helst inte söva honom då han vid en tidigare narkos slutat andas under operationen, hans hjärta slog dock fint. Jag frågade därför om man kunde operera bort resterna under lokalbedövning. Marianne berättade att det inte gick då det är svårt att lokalbedöva en fågel och samtidigt se till att den ligger stilla så länge. Då fågeln är så liten kan ett minsta fel med skalpellen få stora konsekvenser. Jag ställdes då inför ett svårt beslut, att söva honom med risk för att han slutar att andas under operationen och dör eller att låta honom ha kvar resterna i kroppen och smärtan i vingen. Jag sade att jag måste få fundera på detta ett tag.

Vi gjorde en grundligare undersökning av vingen hemma för att se om vi på något sätt skulle kunna finna en metod som tillät veterinären att rycka ut resterna utan att söva honom. När vi höll på med vingen kunde vi konstatera att det kom ut en vätska ur vingen där resterna satt. Vi förstod då att det inte stod rätt till, var det inflammerat i vingen? Under tiden läste jag i en tidning om ympning av fjädrar hos papegojor. I artikeln beskrivs en fågel som brutit av sina vingpennor, och där man satt dit nya med samma teknik som falkenerare använt under lång tid. Metoden som beskrevs går ut på att man täljer till en tunn sticka som man limmar in i skaftet på vingpennan som sitter fast i kroppen. På den utstickande delen av stickan sätter man dit en annan fjäder t ex en tidigare tappad vingpenna och snabbt har man en hel vingpenna igen. Kunde denna teknik vara något som vi kan applicera på Gobi? Min tanke var att sticka in ett tunt, men hållbart föremål i resten av vingpennan som ser ut som ett sugrör och sitter kvar i vingen och låta en del sticka ut för att på så sätt kunna få material att dra ut resten av vingpennan med. Men vad skulle man kunna använda som lim? Det måste vara något som inte är farligt för fågeln. Jag kom då att tänka på att det kanske gick att använda vävnadslim. Jag köpte två ampuller av veterinären och vi hade planer på att börja experimentera. Vi frågade en kompis om han kunde hjälpa till att hålla i Gobi då han av förklarliga skäl inte är tillräckligt samarbetsvillig för att tillåta oss se hur vi skulle göra. Jag ringde även till tillverkaren av limmet och fick veta att det har en torktid på cirka fem minuter. Nu när vi var tre som höll i Gobi kunde vi konstatera att vår idé inte skulle gå att genomföra, Gobi slingrade sig för mycket och det var svårt att riktigt se var stumparna kom ut, de kändes bara tydligt under huden.

Efter att ha kontaktat expertis inom området både inom och utanför Sverige utan att finna en lösning, beslöt vi att det var bäst att låta veterinären operera ut resterna av vingpennorna trots min oro för hans andning under operationen. När vi nu rörde mer vid vingen kom det ännu mer vätska vilket oroade mig. Vid närmare eftertanke kom jag på att det går faktiskt att intubera även en fågel så då var det inte längre något problem om han slutade att andas. Han skulle då få ett rör ner i halsen och någon som trycker ner luft i hans lungor, precis på samma sätt som på människor när de sövs fast då använder man ofta en apparat (respirator eller ventilator).

Jag ringde och beställde tid hos Marianne och fick komma måndagen den 28 november 2004. Jag fick tid på morgonen för att han skulle vara hennes första patient. I de flesta fallen lämnas djuren in på kliniken på morgonen för att opereras någon gång under dagen, sedan hämtar man djuret på kvällen. Vi enades om att det inte var bra för Gobi. Då han sövdes förra gången och slutade andas hade han suttit på kliniken halva dagen och hela tiden skrikigt vilket kan ha stressat honom och bidragit till att han slutade att andas. Satt jag nu istället med honom tills det var dags blev det inte lika stressande för honom då han lätt blir stressad och skriker då han inte ser mig, han skriker så fort han inte ser mig hemma vilket gör att jag tar med mig honom hela tiden när jag rör mig hemma.

Måndag 28 november

När vi kom in på undersökningsrummet och Marianne kom, lyssnade hon på hans lungor. Jag bad henne även att ta ett blodprov för att se hur hans lever- och njurvärden var. Vid provtagningen precis efter jag köpt honom, konstaterades att han hade lever- och njurskador på grund av felaktig föda. Levern brukar kunna återhämta sig bra, värre är det med njurarna, så det skulle bli spännande och se hur hans värden var nu då han fått bra och näringsriktig mat hos mig. Marianne ville även röntga honom för att få en bättre bild på hur vingen såg ut. När röntgenbilden var framkallad fick jag se på bilden och hon berättade vad hon såg. Normalt ska man se skarpa kanter av benet på röntgenbilden. Bilden på benen i Gobis vinge var skarpa fram till näst sista falangen. Toppen av vingen, första och andra falangen saknade skarpa kanter på röntgenbilden vilket betydde att benet var inflammerat och att det började luckras upp, vilket kan bero på långvarig inflammation. Marianne föreslog att det bästa för Gobi var att amputera toppen på vingen, amputationen skulle ske i mitten på underarmsbenet. Detta var inte något jag hade räknat med. Det skulle betyda en betydligt längre och mer komplicerad operation, Marianne ville boka upp 45 minuter i operationssalen.

Röntgenbilden Marianne tog av Gobis vinge, de yttre delarna är suddiga pga benuppluckring och inte skarpa som det friska benet uppe i högra hörnet. Ungefär vid det röda strecket amputerades vingen.

Jag kände att jag inte hade något val, jag vill att Gobi ska må så bra som möjligt och hans smärta beror troligtvis på detta. Hon skrev ut ett recept på penicillin, Dalacin (samma som man ger till människor) i förebyggande syfte för att minska bakteriehalten i benet. Då blodgenomströmmingen är mycket liten i ben, är det svårt att få penicillin att verka, men detta penicillin är speciellt utprovat för att fungera då det gäller inflammationer i ben. Jag fick ett recept att hämta ut på apoteket med ordinationen att han skulle ha 3,5 ml en gång om dagen. Nu är inte fåglar direkt samarbetsvilliga, de öppnar inte bara näbben och sväljer medicinen. Jag fick en spruta för att kunna mäta mängden och för att kunna spruta in i näbben på Gobi. Självklart öppnade han inte näbben, vilket gjorde det omöjligt att pricka in medicinen i munnen på honom. För att göra det lättare kapade jag en ganska grov kanyl, som jag lirkade in mellan hans näbbhalvor och sprutade in medicinen under tungan i undernäbben på honom. Problemet var inte löst med den åtgärden, det gäller nu att få honom att svälja, vilket han till varje pris undviker. Jag kom på att om jag håller i huvudet samtidigt som jag skakar honom mycket lätt, skvimpar medicinen runt i näbben och ner i halen på honom. Vid varje tillfälle har han nyst och frustat väldigt, det har låtit ganska otäckt.

Torsdag 2 december

Gobi äter inte ordentligt, hans matlust har minskat drastiskt. Han äter men det är inte med samma glädje och glupskhet som tidigare. Det är fortfarande svårt att få i honom penicillinet. Jag gav honom hans dos vid 22-tiden och en halvtimme senare hör jag hur han sitter och rosslar när han andas. Det låter som när en kaffebryggare precis bryggt klart. Jag ser även hur han kämpar när han andas och hur stjärten gubbar upp och ner. Det kan bara bero på att han fått ner penicillinet i luftvägarna. Klockan är 22.30 och Djurkliniken Roslagstull är stäng sedan 1,5 timme, att jag inte kunde ha gett honom det tidigare, hoppas att han klarar natten!

Fredag 3 december

Han låter lika rosslig på morgonen och klockan 6.45 står jag utanför dörren hos Djurkliniken Roslagstull, vill vara först in. Leg veterinär Gunnel Andersson tar emot Gobi ganska omgående och lyssnar på hans lungor och luftvägar. Hon konstaterar snabbt att han är irriterad i luftvägarna men att lungorna är ok, skönt! Hon säger att jag inte ska oroa mig, men gör det självklart ändå. Att få ner medicin i luftvägar och lungor är inte jättefarligt och brukar inte resultera i lunginflammation vilket det däremot oftast gör om fågeln får ner mat i lungorna. Hon berättar även att luftvägarna är irriterade och att det blir rossliga av slem, därav ljudet. Jag frågar om jag kan ge honom penicillinet oftare än en gång om dagen då det inte blir lika stor mängd samtidigt, och får veta att det går alldeles utmärkt att ge honom det tre gånger om dagen. Det är till och med bättre för då blir det en jämn nivå av penicillin i kroppen över dygnet. Skulle han bli sämre på natten, måste jag se till att han sitter varmt med mycket hög luftfuktighet. Det var nu osäkert om det skulle bli någon operation på måndagen och vi beslöt att jag ska vara där som avtalat och att Marianne då skulle lyssna på honom och avgöra om det lät bra och om hon skulle operera. Han är fortfarande knepig med maten och väger nu 550 gram.

Helgen 4-5 december

Det går lite bättre att ge Gobi penicillinet nu då jag kan ge honom det tre gånger om dagen. Jag sprutar in det under tungan. Tyvärr är hans matlust allt sämre, han var inte ens intresserad av kokt ägg till frukost, vanligtvis kan han äta nästan ett halvt ägg om han får. Han låter betydligt bättre i luftvägarna. Från att ha vägt 570 gram den 28/11 vägen han nu 545 gram.

Måndag 6 december

Kliver in på djurkliniken 8.15, är nervös. Ska det bli operation eller inte? Sov dåligt och fick inte i mig någon frukost. Sitter med kattburen i knät och Gobi tittar på mig, ser ut som han undrar vad som ska hända. Marianne kommer och vi beslutar att hon tar kattburen för att sedan fånga in honom och lyssna på hans luftvägar och lungor. Låter det bra opereras han direkt, då slipper de fånga honom två gånger. Jag tar ut honom och gossar med honom, det var jobbigt, ska mattes hjärta överleva operationen? Är det sista gången jag får krama honom? Klockan är nu 9.00 och jag sitter ner och väntar, klockan 9.15 inser jag att de har börjat att operera honom. Försöker läsa tidningar men minns inte vad jag läst, vad tiden går långsamt, hur går det? Tankarna snurrar, har jag tagit rätt beslut? Innerst inne inser jag att det var det enda rätta att operera honom, även om han äter, är aktiv och verkar må bra kan jag inte låta honom gå omkring med ett infekterat ben i kroppen, vet inte vad det kan utvecklas till.

Vid 10-tiden kommer Marianne ut i väntrummet, tankarna flyger genom huvudet, hur har det gått, har han överlevt? Tänker att har han inte gjort det, berättar de nog inte det i väntrummet, många djurägare blir nog väldigt ledsna och då är det skönare att få vara ifred inne i ett rum en stund, därför drar jag slutsatsen att han klarat sig. Marianne berättar att operationen har gått bra, Gobi var lite dålig på att andas de första 15 minuterna, men sedan gick allt bra. Han hade nu vaknat och satt i buren. Hon har kapat benet och då det inte finns några muskler där (som det gör runt överarmsbenet), har hon försökt att täcka med så många lager hud som möjligt. Hon är positiv till att det har svullnat upp lite då det förhoppningsvis bildas vävnad där som blir lite skyddande. Hon vill gärna behålla honom några timmar för att se att allt är ok, att det inte börjar blöda från såret igen osv. Jag beslutar att åka och jobba några timmar, mitt jobb ligger bara några minuters bilkörning från kliniken.

2004-12-06 Gobis nyamputerade vinge, man ser suturerna som håller ihop sårkanterna. Alla fjädrar är bortplockade för att kunna desinficera och lättare komma åt innan operation.

Jag åker och hämtar honom efter lunch, sköterskan säger att det har blött lite från såret när han vaknade och började röra på sig, men att det nu slutat. Hon säger även att han verkar ha frusit då han vaknade, han skakade mycket. Jag berättade att jag fått tillstånd från min chef att ha honom i mitt rum på jobbet och håller jag dörren stängd till mitt rum blir det 25 grader inne i rummet, låter jag även huvan som är över buren vara stängd så bör det bli ganska varmt för honom. Jag fick med ett brev från Marianne med en kort beskrivning att allt gått bra och att han har strikt burvila i tre-fyra veckor tills allt är läkt. Det stod även att det är ok om Gobi putsar vingen och suturerna men han får inte bita i dem eller bita av dem, då måste jag sätta på den plastkrage som jag fått med. Jag fick även med ett recept på smärtlindrande läkemedel att ge honom de första fyra-fem dagarna. När jag tittar på honom verkar han mest trött. Jag sätter honom på skrivbordet och där sitter han stilla och sover hela dagen.

Operationen var jobbig, skönt att få vila ut på mattes bröst.

Väl hemma sätter jag honom på köksstolen där även Filuren får plats, de verkar glada över att se varandra och de putsar varandra, även den amputerade vingen, men de verkar försiktiga och ingenting händer. Det känns skönt att kunna ha honom på jobbet, där kan jag ha full uppsikt över honom, om han till exempel biter av en sutur så att det börjar blöda, skulle jag märka det fort. Då han fortfarande skakade lite, satte jag ett värmeelement under honom för att höja värmen. Vi åt risgrynsgröt till middag vilket Gobi brukar älska men nu vände han bara bort huvudet, ville inte ha något att äta. När det var dags att ge honom penicillin passade vi på att titta ordenligt på vingen och fotografera den. Det var lätt att se hur det ser ut då veterinären innan operationen ryckt bort alla fjädrar på vingbogen och vidare ut. För att jag skulle ha mesta möjliga koll på honom fick han sova i kattburen som jag ställde på nattduksbordet. Jag vet inte hur många gånger jag vaknade under natten för att titta till honom.

Tisdag 7 december (en dag efter operationen)

Natten har gått bra och Gobi sitter på skrivbordet under dagen. Han sover mest. Till middag försökte jag locka honom med potatisklyftor som stekts i ugnen, men det gick knappt ner. I vanliga fall älskar han det. På kvällen får han följa med till fågelklubben trots att det är djurförbud i lokalen, jag vill inte lämna honom obevakad. Jag hade haft mailkontakt med en av styrelsemedlemmarna som tycke att det var ett specialfall samt att det sprids inte så mycket allergener (allergiframkallande ämnen) om jag har huvan på.

Onsdag 8 december (två dagar)

Det börjar gå bättre att ge honom penicillinet nu, han sväljer det fortare, vet inte om det beror på att jag är mer bestämd. Innan operationen var jag till 99% bestämd men nu ska all penicillin ner. För att vara på den säkra sidan, ger jag honom lite mer då det oftast brukar rinna lite utanför. Försöker igen locka honom med potatisklyftor med mycket smör då det är mycket energi i det. Han äter i alla fall lite. Vågen visar nu 525 gram. Ringer till Roslagstull och får tala med Marianne om hans vikt. Berättar att han bukar pendla mellan 510-575 gram beroende på hur mycket människomat han ätit, ofta brukar han ligga på topp då vi har semester och äter många måltider med oss. Ännu är det ingen fara tycker hon, det är förmodligen penicillinet som får honom att må dåligt. Men jag får absolut inte sluta med penicillinet, då kan det komma bakterier i benet. Går han ner under 490 gram är det sondmatning på som gäller. Antingen läggs han på kliniken eller får jag komma dit två gånger om dagen för sondmatning. Vi kom överens om att jag fortsätter att servera feta godsaker, huvudsaken är att han äter, sedan spelar det inte så stor roll vad. Jag ska även köpa hasselnötolja som är mycket energirik och försöka mata honom med, spruta ner det i näbben på samma sätt som jag gör med penicillinet.

Medicinen gav vi med hjälp av en spruta med avklippt kanyl.

Torsdag 9 december (tre dagar)

När jag ger penicillinet till Gobi på eftermiddagen upptäcker jag att vingen nu nästan är helt grå/blå/svart, vad har hänt? De värsta tankarna far genast genom huvudet, har det blivit vävnadsdöd och börjat ruttna? Jag känner på vingen och den är varm och känns ok, sätter dit näsan och det luktar bara varm Gobi. Ringer till Roslagstull och får veta att varken Marianne eller Gunnel är där och att hon som svarar inte vågar uttala sig om vad som kan ha hänt. Kommer hem och ringer min bästa väninna Anna som har massor av fåglar och som är sjukvårdsutbildad, vad har hänt? Hon konstaterar lugn som en filbunke, är det inte hematom? Vad? Är det inte bara ett vanligt blåmärke? Jaaa, så kan det såklart vara, vore väl konstigt om det inte blir lite blått. Jag är nu betydligt lugnare. Då jag antar att Gobi har tröttnad på potatisklyftor kommer jag på att jag har fiskpinnar i frysen och att jag och Gobi i normala fall alltid bråkar om vem som ska äta upp paneringen. Steker några fiskpinnar i massor av smör och börjar äta och Gobi kommer ganska fort fram till tallriken och börjar äta. Inte så mycket som i vanliga fall men han äter i alla fall. Efter ett tag klättrar han åter upp på köksstolen,men jag fortsätter att sukta honom med de allra knaprigaste och fetaste bitarna och det går ner lite till. Jag känner mig ganska nöjd då han tidigare ätit lite morötter som jag använde då jag lagade mat att ha med mig till luncherna på jobbet. Han väger nu 521 gram så han har inte tappat så mycket, visserligen har han lite mat i krävan men det har han haft vid de andra vägningstillfällena också. Han äter även lite pellets när han sitter på tvättmaskinen när jag duschar. Jag har sett till att det finns mat överallt där han är.

Fredag 10 december (fyra dagar)

Gobi smakar lite av min yoghurt till frukost, så intresset för mat finns kanske kvar någonstans. Ringer till Roslagstull på morgonen och får veta att andledningen till att Gobis vinge blivit mörk är förmodligen att det blivit ett blåmärke. Blir det någon förändring ska jag höra av mig på måndag. Husse har köpt hasselnötolja vilket jag nu gett Gobi. Luktar och smakar väldigt mycket nöt. Gobi sväljer det under lite mindre protester än penicillinet, smakar nog inte lika illa. Efter att han fått det försöker han göra ren näbben, det blir väl ganska slipprigt runt tungan av oljan. Han går därför hårt åt på sittpinnen men den går att byta ut.

Lördag 11 december (fem dagar)

Gobi intresserar sig för ägget till frukost, men äter inte mer än en liten bit, den rostade smörgåsen med marmelad är inte heller intressant. Vingen har nu antagit samma färg som det gröna i grönmögelost så jag antar att det är ett blåmärke, snart blir det kanske gult. Väger Gobi på kvällen och nu väger han 496 gram, 6 gram kvar till sondmatning, om jag inte gör något lär han väga det på måndag och jag har ingen lust att behöva åka och sondmata honom två gånger om dagen på kliniken. Jag ringer Anna och frågar vilken koncentration jag ska ha på fågelvällingen som jag tidigare fått av henne, nu är det matning som gäller! Efter ha matat honom två gånger vägen han nu 506 gram och det känns lite bättre. Han ska få en omgång med olja innan han går och lägger sig.

2004-12-11 huden har ändrat färg från att ha varit mörkblå till en mer grönaktig färg.

Söndag 12 december (sex dagar)

Att få ner vällingen är inte det lättaste, men jag måste! När sprutan är slut är han inte dummare än att han sparar välling i undernäbben och vägrar svälja vilket resulterar i att när jag släpper honom ur handduken, skakar han på sig och välling far runt i hela rummet. Jag börjar förstå hur det är att handmata fågelungar.

Har vällingen bara rätt temperatur, äter jag den gärna.

Måndag 13 december (sju dagar)

I bland har det gått bättre att ge välling, ibland inte. Fattar nu först varför. Det har gått lättare när den är riktigt varm, än när den är ”fisljummen”, vilket den ofta blivit då jag gjort i ordning välling, sugit upp det i sprutan och sedan hämtat Gobi. Självklart sa Anna när jag berättade det, har jag inte berättat att vällingen ska vara runt +39C? Tänk själv, när ungarna föds får de mat av föräldrarna som stöter upp det ur krävan. Den maten håller då runt 39-40 grader då fågelns kroppstemperatur är cirka 40-42 grader. När man matar ungar för hand sväljer de reflexmässigt när vällingen är runt 39 grader, är den kallare vägrar de att svälja. Allt detta stämmer också på Gobi. När jag nu förbereder allt (handduken som jag håller honom i är på plats, Gobi är i närheten) och ser till att vällingen är varm när jag ger den till honom sväljer han den duktigt, det är fascinerande att se hur lätt den försvinner ner. Även penicillinet går lättare ner när det är varmt. Nu när det går lättare att ge honom mat får han välling var tredje-fjärde timme. En gång om dagen ger jag lite hasselnötolja också. Gunnel sa att det är inte bra att ge för mycket fett då amasoner lätt lagrar det i kroppen, vilket jag vet, men detta är under en mycket begränsad tid och under extrema förhållanden och det är viktigt att han får i sig tillräckligt med energi.

Tisdag 14 december – torsdag 16 december (åtta-tio dagar)

Gobi har fått välling var tredje-fjärde timme och håller vikten runt 505 gram. Han fick penicillin sista gången på onsdag kväll, så nu hoppas jag att han kommer i gång att äta själv.

Fredag 17 december – söndag 19 december (elva-tretton dagar)

Gobi äter fortfarande inte riktigt som han ska, jag matar honom därför 2-3 gånger om dagen.

2004-12-19 Det är otroligt vad fort nya fjädrar skapas, tretton dagar efter operationen syns de tydligt.

Måndag 20 december (14 dagar)

För att hålla Gobi över 500 gram ger jag honom mat en gång varje dag. Han äter bättre och bättre. Fjädrarna på vingbogen sticker nu ut 5 mm och såret ser fint ut. Jag pratade med Marianne igen och hon berättade att det är ovanligt att de gör vingamputationer, med att hon gjort några den sista tiden. Samtliga fåglar hade varit svåra med maten efter operationen. Hon förstod egentligen inte varför då det finns andra operationer där fågeln sövs lika länge. Vi kom fram till att det som skiljer vingamputationer från andra operationer är det penicillin fåglarna får, är det det som påverkar fågeln matlust, mår de mer illa av det?

Torsdag 30 december (24 dagar)

Gobi börjar nu äta tillräckligt mycket själv och jag känner att jag nu kan sluta och mata honom med välling. Nu är det mycket viktigt att hålla koll på hans vikt så att han inte går ner igen.

2004-12-26 Tjugo dagar har gått och Gobis vinge ser ut som en igelkott.

Fredag 7 januari (32 dagar)

Sedan jag slutade att mata Gobi den 30 december, håller han vikten runt 510 gram vilket jag tycker är ok. Tidigare var han överviktigt och det är kanske denna vikt som han ska hålla? Han har fått tillbaka matlusten och kommit in i matrutinerna, han äter rejält med pellets vid 22-tiden på kvällen och smakar på vår mat med förtjusning så jag känner mig trygg med att han håller vikten. För att vara på den säkra sidan väger jag honom fortfarande varje dag. Fjädrarna är nästan helt utväxta och det börjar komma dun. Han har även fått tillbaka sitt gamla humör fullt ut, husse kan inte komma nära då hugger han. Han leker och låtsasbråkar som vanligt med Filuren och han skriker som förr.

2005-01-02 Efter tjugosju dagar börjar även dunet som syns som små gula fjädrar att växa ut.

Fredag 21 januari (46 dagar)

De flesta fjädrarna och dunet har nu vuxit ut. Dock saknas det vingpennor som går utanför spetsen av vingen, vilket gör att det fortfarande kan börja blöda från stumpen när han slår i den, då det inte finns några fjädrar som skyddar och dämpar när den slår i golvet.

2005-01-09 & 2005-01-21 Nu ser man inte mycket av operationen, nästan alla fjädrar har växt ut.

Sammanfattning

Det har inte varit en lätt period. Frågan är hur det slutat om jag inte känt Gobi så bra, haft så bra koll på honom, vetat att jag ska väga honom, vetat hur man ger medicin, vetat hur viktigt det är att han får i sig penicillinet och haft stöd från kunniga personer i min omgivning? Inte så bra tror jag.

Då jag känner Gobi bra, har jag sett att han inte mått bra, inte varit lika aktiv som vanligt, sovit mer, vilket självklart är normalt efter en operation. Marianne sa att han har strikt burvila i tre-fyra veckor och av det antar jag att det är under så lång tid som han mår sämre. Nu tycker jag inte att det stämmer riktigt då han redan efter 2,5 vecka var i full gång. Det märktes framförallt på julafton då husse kom hem efter att ha varit bortrest hela veckan. Gobi jagade honom i hela lägenheten, det var riktigt kul att se när husse lekte ”inte nudda golv” för där var en ilsk Gobi. Samtidigt hade han fortfarande problem att hålla vikten, vilket tyder på att han inte är helt frisk och gör de fåglar är kända för, att dölja att de är sjuka och mår dåligt.

Då jag vet och själv fått erfara hur snabbt fåglar kan tappa vikt och hur viktigt det är att hålla koll på vikten, har jag vägt alla mina fåglar regelbundet sedan de kom hem till mig och när Gobi började med penicillinet har jag vägt honom varje dag. Hade jag inte vägt honom från början och inte vägt honom varje dag, hade jag inte haft en aning om vad han skulle väga när han snabbt började tappa så mycket i vikt eller hur hans vikt normalt varierar över tiden. Även om han har varit mycket kelen under denna tid och jag har klämt mycket på honom, är det svårt att avgöra om han är magrare nu än tidigare. Man brukar säga att man ska känna runt bröstbenet, men det går inte att applicera på Gobi. Då han inte har flugit på många år känns han alltid mager runt bröstbenet även när han väger som mest. Jag tycker mig dock kunna känna att han är tunnare i hullet under vingarna och att ”gåsgumpen” har försvunnit.

Att ge honom medicinen har varit bland det svåraste. Att veta att han måste få i sig varenda liten droppe, annars kan det sluta illa. Då jag velat vara på den säkra sidan har han fått lite mer penicillin varje gång än vad som ordinerats. Jag gav honom 1,5 ml vid varje tillfälle (4,5 ml/dag mot ordinerade 3,5 ml/dag) då jag räknade med att lite försvann varje gång, förhoppningsvis fick han på det sättet i sig hela dosen. Nu är det inget jag kan rekommendera andra att göra, hur vet man att en större dos inte är farlig och ger biverkningar? För att jag skulle vara på den säkra sidan kollade jag toxiciteten hos det verksamma ämnet i penicillinet och hur det påverkar fåglar och konstaterade att det gjorde inte så mycket om han fick lite mer än det som ordinerats. Det har även hjälp till att jag har haft tillgång till sprutor och kanyler. Det har självklart även underlättat att Gobi är så tam, och därför inte varit så svårt att hantera honom, samt att jag vet hur man ger fåglar medicin. I slutet när jag matade honom höll jag knappt i honom, han visste så väl vad som skulle hända och accepterade det bra.

En trygghet under hela tiden har varit att jag har haft mycket god kontakt med Marianne och även med Gunnel. Jag har snabbt fått svar på mina frågor, fått stöd och hjälp... Att även ha en veterinärvårdsförsäkring som täckt en stor del av kostnaderna har varit tryggt. Att veta det bara har varit att åka till kliniken och låta dem titta på honom utan att tänka på de ekonomiska konsekvenserna har varit skönt, operationen har totalt kostat cirka 9 300 kronor men nu i efterhand känner jag att det har varit värt det.

Med hjälp av dessa speciellt framtagna kanyler för sondmatning eller
medicinering, går det lättare och risken för skador är mycket mindre.

Dessa kanyler köpte vi då vi besökte Vogel 2005 mässan i Apeldoorn, Holland den 14-15 januari 2005. De är gjorda för sondmatning, men lämpar sig även för medicinering eller matning i näbben då de inte är spetsiga utan har en topp som är som en kula. Det är inte lätt att hitta dessa, och företaget som säljer dessa finns tyvärr i Holland. Under februari 2005 har de sagt att de ska få ut dem på sin hemasida www.afcon.nl.