VILKEN AMASON SKA JAG KÖPA?
|
Att tro att alla amasoner är likadana och välja art efter den man tycker är vacker, ungefär som när man väljer färg på bilen, är helt fel. De olika arterna är mycket olika, inte bara till storleken och färgen, utan även till beteendet. Frågar man en uppfödare hur fågeln är som tamfågel får man ofta inget bra svar då de inte vet det. De kan däremot ofta svara på hur de är som voljärfågel, vilket är en stor skillnad mot hur arten fungerar som tamfågel. Skillnaden mellan de olika arterna märker man när man haft många olika arter samtidigt och även pratat med andra tamfågelägare som har erfarenhet av flera olika arter. Självklart finns det som alltid undantag från det generella och andra fågelägare som tycker annorlunda. Jag baserar artikeln från de erfarenheter jag har fått av mina fåglar. De arter som du ser att jag har haft här på hemsidan är Tucumanamason, blåpannad amason, Panamaamason, gulkindad amason, gulhuvad amason och mjölnaramason. Men de är inte alla amasoner jag haft, vissa fåglar finns inte eller är knappt omnämnda på hemsidan men har bott hos mig en längre tid, i vissa fall över ett år. Dessa arter är bland annat gulvingad amason, Ecuadoramason och gulnackad amason. Dessa olika arter täcker in de vanligaste förekommande amasonerna som finns som tamfåglar i Sverige. De arter som jag inte haft men omnämner är Venezuelaamason, vitpannad amason och gulpannad amason. Jag har dock träffat och passat dessa arter vid ett flertal tillfällen och jag har vänner som har stor erfarenhet av dessa arter som jag frågat om råd. Det finns dock vissa likheter mellan amasonerna och det är när de är i häckkondition. Generellt brukar man säga att hanarna blir mer aggressiva än honorna när de är i häckkondition. Hanarna blir ofta tuffare och mer revirhävdande. Det yttrar sig till exempel i att de gör utfall då man närmar sig buren för att till exempel göra rent eller byta matskålar. De kan även försvara sin människopartner mot andra människor, det vill säga göra utfall mot andra familjemedlemmar som närmar sig den person som fågeln utsett som partner. Honorna kan självklart också bli aggressiva då de är i häckkondition, men det brukar ofta yttra sig att de är aggressiva om man närmar sig holken (de försvarar holken), vilket kanske inte så många ger sin fågel om de har dem som tamfågel. Att ge en hona en holk är att uppmuntra henne och ökar aggressiviteten hos båda könen. Tänk även på att undvika holkliknande föremål, till exempel vill många honor krypa in i trånga mörka utrymmen så som till exempel lådor, skåp eller under tidningspapper. Även om honor oftast inte är lika aggresiva som hanarna, kan deras sökande efter bohåla vara nog så kämpigt. Bortsett från att de far omkring, biter de gärna sönder träkarmar, stolar, tapeter och annat. Även detta är ett häckbeteende då bohålan i naturen bearbetas samt att de samlar in bomaterial. Trots detta destruktiva beteende som som allt annat även är individuellt, är det bättre än ren aggresivitet och jag brukar därför rekommendera att man skaffar en hona om man är nybörjare då de generellt sätt är mjukare.
En annan likhet mellan de olika arterna och könen är hur fågeln är som ung. Tyvärr står det i många annonser att fågelungen som säljs är supertam, vilket självklart stämmer då den är så ung. En ungfågel är tam och gossig, den bits inte då den inte vet vad den ska göra med näbben, den har heller inte så mycket egen vilja är fortfarande osäker och söker trygghet hos dig. Så det gäller att inte låta sig luras, fågeln som är tam vid tre månaders ålder kan förvandlas till något helt annat ett år senare när den växt upp. Jag hälsade på en uppfödare som hade en 50 dagar gammal gulhuvad amason i holken hos föräldrafåglarna. Fågeln var inte van att bli hanterad. Uppfödaren tog ut ungen för att jag skulle få se den och placerade den på en handduk. Första minuten fräste den lite för att sedan bli hur hanterbar och go som helst.
50 dagar gammal, föräldrauppfödd och trots detta "supertam". Sanningen ligger närmare liten, förutfattningslös och sökandes trygghet.
De blåpannade- och gulvingade amasonerna är bland de vanligaste tamfågelarterna. De är en av de arter som jag kan rekommendera som första amason då de är ganska mjuka till sättet, detta gäller framför allt för honor. I många böcker kan man läsa att de är ”noicy”, det vill säga ljudliga. De är ofta duktiga på att härma ljud. Tyvärr är det svårt att få tag på rena blåpannade eller gulvingade amasoner då de flesta uppfödare blandat de olika underarterna. Enligt experter ska den blåpannade amasonens vingbogar endast vara röda. Hos den gulvingade amasonen ska vingbogarna endast vara gula.
Gulkindad amason och Ecuadoramason Den gulkindade amasonen är också ganska vanlig som tamfågel vilket jag kan förstå då de är en mycket trevlig fågel. Precis som den blåpannade är den ganska mjuk till sättet. Många av de gulkindade jag träffat är ganska hariga, det vill säga att de vid första anblicken av något nytt blir rädda, för att minuten senare övergå till att bli nyfikna och vilja upptäcka. Den gulkindade amasonen är inte känd för att vara bra på att härma ljud, men den kan dock vara nog så kommunikativ med sin egen röst och läten. Ecuadoramasonen är ovanlig som tamfågel men är ganska lik den gulkindade.
Gulvingad-, gulkindad- och Ecuadoramason.
Venezuelaamasonen är inte så vanlig som tamfågel vilket är synd då det är trevlig fågel och ofta ganska mjuk till sättet. Till dess nackdel kan sägas att den har ett skrik som inte är så trevligt, men som med rätt träning går att minimera. De båda underarterna är lika. De fåglar jag har mött är inga goda talare.
Venezuelaamason.
Alla arter inom denna grupp anses som mer tuffa fåglar än de övrigt vanligt förekommande amasoner som hålls som tamfåglar. De är storleksmässigt bland de större amasonerna. De har oftare ett hårdare humör och är mer envisa, vissa anser dem vara bland de intelligentaste amasonerna. Jag brukar jämföra dem med att de är som en korsning mellan dobermann och rottweiler, alltså ingen fågel som jag kan rekommendera för en nybörjare. De är oftast mycket goda talare och duktiga på att härma ljud. Den gulnackade amasonen visar ofta en förkärlek för opera och härmar gärna sången, även min Panamaamason Gobi sjöng till opera och annan vokal musik. Då fåglarna i denna grupp är bland de större amasonerna har de självklart även stora röstresurser när de så önskar.
Tyvärr finns det uppfödare som inte vet skillnaden mellan Amazona o. Auropalliata och Amazona o. Parvipes, se därför till att köpa från en uppfödare som föder upp utan att blanda arterna. Samma gäller även för Amazona o. Oratrix och Amazona o. Belizensis som tyvärr korsas av många uppfödare. Amazona o. Panamensis är mycket ovanlig som tamfågel idag, den kan förväxlas med den gulpannade amasonen, Amazona ochrocephala ochrocephala .
Gruff - oratrix, Stisse - belizensis och Domino - oratrix.
Gobi, Panamaamason.
Gulpannade amasoner.
De vitpannade amasonerna är en de absolut minsta amasonerna. Det är en liten och ganska livlig fågel som trots sin storlek tyvärr har stora röstresurser. Många är de som tror att de köpte en liten fågel som inte skriker så mycket eller högt då den är liten, men snart funnit att de haft fel. De är ej kända som goda talare. Det är ingen skillnad på de olika arterna förutom storleken som skiljer, Amazona a. nana är cirka två centimeter kortare.
Mjölnaramason Mjölnaramasonen är ganska ovanlig som tamfågel vilket kan bero på att den inte är så färgglad som övriga amasoner. I sina böcker beskriver Mattie Sue Athan och Rosemary Low mjölnaramasonen som den milda jätten vilket jag kan hålla med om. Både Manne och Morran är mycket snälla och de biter mycket sällan även om man provocerar dem. Manne visar att han inte vill genom att putta bort handen med näbben. I olika böcker kan man läsa att mjölnaramasonen har ett rykte att vara den skrikigaste av amasonerna. Detta stämmer till en viss del. Då mjölnaramasonen är en av de största amasonerna har den mycket goda röstresurser när den väl skriker, men jag upplever inte den som speciellt skrikig, snarare tvärtom. De skriker när matskålen är tom och de är hungriga eller hoar tillsamans med de övriga som börjar. Många tycker även att den är lite tråkig då den inte är så aktiv som många andra amasoner. Mjölnaren skiljer sig från andra arter och det är svårt att få ner det på några få rader. Vi brukar säga att Manne är dum i huvudet, men i själva verket är han bara lugnare och inte den som sätter fart först när det händer något kul. Sen ska man också tänka på att han är störst, när han flyger är det mer av jumbojet än Cessna, minns filmen Bernard och Bianca där Orville flög Albatross airlines, det är Manne. Jämför vi Morran med Gruff som vi båda fött upp sen mycket ung ålder ser vi en påtaglig skillnad i deras utveckling. Gruff blev en nyfiken busig odåga vid tre månaders ålder, Morran är nu över ett år och fortfarande inte lika aktiv även om vi ser att hon undersöker och obehindrat flyger omkring och busar lika lätt som Gruff i hemmet. Morran är av arten Amazona f. guatemalae som är ovanlig inom hobbyn och än mer ovanlig som tamfågel.
Manne - Amazona f. virenticeps och Grynet - Amazona albifrons sp, en av de största och en av de absolut minsta amasonerna.
Vad jag vet så finns det knappt några Tucumanamasoner som tamfåglar i Sverige. Jag har sökt på olika forum och träffat många fågelägare vid olika evenemang. Jag har vid två tillfällen stött på personer som sagt att de har en Tucumanamason men då har de också berättat att fågeln inte är tam eller hanterbar samt att den skriker väldigt mycket. När de har träffat Youschi har de blivit mycket förvånade att han är så tam. Utöver detta har jag tyvärr även ett antal gånger sett arten till försäljning av ägare som gett upp. Tucumanen är känd för att vara en aggressiv och skrikig fågel med ett mycket skärande och gällt ljud. Youschis uppfödare berättade att när Youschis mor i hans par dött, satte han hanen i en samlingsvoljär med olika amasoner. Tucumanen var så aggressiv mot de andra fåglarna att han fick flytta på den trots att det är en liten amason. Även jag har fått hålla Youschi separat då han varit för aggressiv och då framför allt mot Gobi som var mer än dubbelt så stor. Även min gulhuvade Gruff som är dubbelt så stor och till skillnad mot Gobi flyger och det mycket bra, måste värja sig mot Youschi. Idag vet vi hur det gått, Youschi saknar delar av sin undernäbb och vi måste hålla dem isär framförallt under häcksäsongen. Notera att det är Youschi som anfaller Gruff, inte tvärt om. Hanen hos Tucumanamasonen är känd för att döda sin hona om han är i häckkondition men inte hon, samma problem som många kakaduaägare upplevt. Så även om Tucumanamasonen är liten och söt med en vacker teckning på fjädrarna, är den inte att rekommendera som tamfågel.
Tucumanamason.
Självklart beror det på dig som fågelägare huruvida du lyckas med din amason eller inte. Om den ska bli en tam och tillgiven amason, eller en fågel som mest får tillbringa sin tid i buren då den inte uppfyller de krav som du har på den. Valet av art och kön kommer dock att påverka dina förutsättningar att lyckas. Att skaffa en amason som första fågel inget som jag kan rekommendera då det är en stor fågel som kan vara ganska tuff, om man jämför med många andra mindre arter och ofta högljudd. Jag har hört många som vill omplacera eller sälja sina dvärgpapegojor och undulater då de tycker att de låter för mycket och de är mycket tysta jämfört med amasoner. En amason låter självklart mer än mindre arter, det är något som man måste acceptera som ägare. Som jag tidigare skrivit, är alla fåglar tama och goa när de är små. Jag vill därför redan från början rekommendera att man läser på om de problem som kan uppstå och då veta hur man ska ta tag i det och kanske till och med undvika det. När den är ung är den formbar och lätt nåbar då den inte skaffat sig en uppfattning om människor eller vår värld, det är upp till dig att göra detta till en positiv upplevelse. Gör du fel, finns risken att du präglar in oönskade beteenden eller gör den rädd för ofarliga saker som till exempel händer eller handdukar. Youschi, vår Tucuman är mycket tam, dock har troligtvis uppfödaren hanterat honom med svarta handskar. Ser han sådana i sin närhet, lösa eller på händer, blir han mycket aggressiv. Ett fel i början kan sitta i för livet och vara mycket svårt att träna bort. Ett bra sätt är att göra så som många hundägare gör, när de köper sin första valp går de på en valpkurs. Jag vill därför än en gång rekommendera att man som fågelägare går en kurs i papegojors beteende (som skiljer sig mot en hunds). Dessa kurser hålls av Djurkliniken Roslagstull i Stockholm som både helg- och veckokurs, samt hålls även av veterinär Cecilia Trägårdh på Fågelkliniken i södra Sverige. Länkar till dessa båda finns under knappen länkar.
|
