|
När jag väl bestämt mig för att köpa en papegoja till, en gulhuvad amason, började jag att leta efter uppfödare. En uppfödare i Göteborg som jag känner hade en unge på ett år. Jag ville att fågeln som vuxen skulle vara mycket gul på huvudet och då jag sett föräldrafåglarna sa jag till honom att jag var intresserad men ville vänta lite, beslutet måste först mogna lite och att jag helst ville ha en yngre fågel. Jag frågade även min vän Anna om hon kände till någon uppfödare av gulhuvad amason. Tyvärr finns det inte så många som föder upp gulhuvade amasoner. Någon dag senare ringde hon och berättade att Anders och Susanne Eriksson i Blekinge föder upp och har en unge. Jag ringde genast till dem och fick tala med Susanne. Det stämde att de hade en gulhuvad unge och den var cirka två veckor gammal, den var född den 3 juni.
Då jag är mån om att fågeln kommer från ett bra hem, ställde jag en massa frågor till henne, hon måste ha undrat vad jag var för typ. För mig är det viktigt att ungen handmatas och att det sker med sked. Jag anser det mest liknar sättet som ungen får mat naturligt av sina föräldrar. En del uppfödare matar med spruta i mungipan och andra använder en sond (långt böjt rör) som de sticker ner i krävan och via den fyller på mat vilket jag tycker är hemskt. Ungen måste få äta, svälja och tigga efter mat själv, det är en viktig del i dess uppväxt. Vidare ser jag helst att ungen får vara hos föräldrarna den första tiden, den får då i sig alla viktiga enzymer från föräldrarna och får även ta del av deras immunförsvar. Susanne berättade att de brukar ta in ungarna för handmatning då de ringmärkt dem, vilket jag tycker är sunt. Tyvärr händer det att föräldrafåglarna biter av benet på ungen när man sätter tillbaka ungen efter ringmärkningen, föräldrarna ser ringen som något främmande och gör allt för att få bort den. Jag ville även veta vad den matades med, om de gjorde sin egen välling eller om de köper färdigt pulver och i så fall vilken sort. Susanne berättade att de använde sig av Tropicans välling. Vidare berättade hon att deras fåglarna har tillgång till en stor utevoljär om de ville gå ut vilket jag tycker är bra, fåglar måste få kunna vara ute.
Jag frågade även hur föräldrarna såg ut och hon sade att det är mycket gult på dem. Nu kan mycket betyda olika mycket för olika människor så jag frågade om hon kunde ta ett kort av föräldrafåglarna och maila till mig. Tyvärr hade deras digitalkamera gått sönder, därför kom vi överens om att Anna som bor bara några mil från dem, skulle åka och se om hon kunde få ett foto på dem. Honan var mest i holken men hanen brukade komma ut en stund på eftermiddagen. Några dagar senare åkte Anna dit med lite bilder på olika gulhuvade amasoner, skulle pappan inte komma ut, kanske Susanne kunde peka på den bild som mest liknade deras fåglar. Anna messade snabbt att föräldrarna uppfyllde mina krav.
Jag ringde upp Susanne på kvällen och bad att få hennes bankkontonummer. Hon berättade att hon just skickat in en ansökan om CITES-intyg till Statens Jordbruksverk då den gulhuvade amasonen är med på CITES lista 1. Då den gulhuvade amasonen är en av de tuffaste amasonerna är det viktigt för mig att den blir mycket tam, även husse tycker att det är viktigt, han tycker att det räcker med en enmansfågel i hemmet, Gobi. Vi diskuterade länge när Anna skulle få hämta Gruff hos Susanne. Jag diskuterade även detta med Anna och hon var villig att mata Gruff från att han var cirka 30 dagar. Min dröm var att få mata Gruff själv den sista tiden så att man knyter ett starkt band till honom redan från början. Då Susanne har tio ungar att mata, har hon inte tid att gosa så mycket med varje unge som Anna skulle ha. Visst är det en stor chansning man tar när man tar en unge så tidigt från uppfödaren och Susanne var tveksam i början, framför allt till om vad skulle hända om Gruff dog, vems fel var det då? Skulle jag anklaga dem för att de sålt en sjuk unge till mig? Jag sade att självklart tar jag på mig allt ansvar och jag litar på Anna, hon har handmatat tio kakaduor. Efter att jag hade övertygar Susanne att jag tar allt ansvar så gick hon med på att släppa Gruff redan när han var bara 34 dagar gammal.
Den 7 juli åkte Anna och hämtade Gruff, hemma i Stockholm satt jag otåligt och såg fram emot att hon skulle komma hem så att jag kunde få några nya foton av honom. Susanne hade lyckats ordna fram en kamera och hade skickat bilder på honom en vecka tidigare och han var så söt. Nu hade det gått en tid och han hade vuxit ännu mer. Jag ringde även till Agria för att försäkra honom, de sade att det inte gick att försäkra djur yngre än sex veckor. Nähej sade jag, då skickar jag in Agrias leveransförsäkring man får när man ringmärker fågelungen med ring från Riksförbundet Svensk Fågelhobby, går det bra? Vad är skillnaden, på att jag ringer eller skickar in ett papper? Handläggaren försvann från telefonen för att hon skulle överlägga med en kollega. När hon kom tillbaka sade hon, att nu vet jag hur man manipulerar systemet, Gruff är nu försäkrad. Nu började telefonledningarna glöda mellan mig och Anna. Frågan, hur mår Gruff ställdes alldeles för många gånger enligt Annas man Anders. När han svarade och jag frågade hur ungen mår svarade han, jo tack, vår son mår bra. Neej, inte er son, ungen! Ah hunden, jo tack Ludde mår utmärkt! Frustrerande!!! Den 9 juli började vi vår resa för att besöka olika uppfödare och vänner i södra Sverige, resan skulle avslutas hos Anders och Anna och då skulle vi hämta Gruff. Under den veckan fick jag många SMS med rapporter, tyvärr är min telefon för gammal för att ta emot bilder.
Den 14 juli träffades vi i Kivik för att besöka musteriet och då fick jag träffa Gruff för första gången, åh så söt! Anna kallade honom Gruff för att han låter, gruffar, hela tiden. På parkeringen fick han mat, det var bara att inse, är det matdags så är det, sedan spelar det ingen roll var man är, det är bara att ha med sig grejer. När vi kom hem till Anders och Anna matade Anna Gruff igen och jag tittade på. Klockan fem på morgonen väckte Anna mig, nu är det din tur att försöka och jag tittar på. Sedan var det bara att mata under överinseende av Anna vilket var skönt, jag fick stöd och kunde fråga en massa. Så kom lördagen och det var dags att åka hem med Gruff, det kändes lite läskigt att inte ha någon som kollade att jag gjorde rätt, är vällingen bra i konsistens? Har den rätt temperatur? Ska han ha mer? Är krävan tom eller inte? Krävan måste vara tömd innan man ger ny mat för att undvika att vällingen surnar, bara en sån sak att lära sig känna hur den kändes var svårt. Det går bra ska du se, du är en riktigt kycklingmamma, sa Anna och lät som en höna, jättekul!
Redan på kvällen ringde jag till Anna för att fråga något och då svarade hon med att låta som en höna när hon hörde att det var jag. Att hämta en så ung fågelunge är inget jag kan rekommendera om man inte kan mycket om fåglar och har erfarenhet av att handmata fåglar. Visserligen har jag inte matat en unge förut och inte heller använt sked, men jag har matat Gobi sedan i april och även då han amputerade vingen, så jag har viss erfarenhet av att mata fåglar och även erfarenhet att ha disciplinen att mata vid vissa tidpunkter. Då Gobi var nyopererad efter krävebiopsin matade jag honom varje timme då krävan inte fick spännas ut. Att ta hand om en sådan ung fågel är ett stort ansvar. Man måste se till att den får i sig rätt mängd mat vi rätt tidpunkt, veta när mängden mat ska minskas och även när intervallerna på matningen ska minska. Att se till att ungen få vila är en annan viktig sak. Anna sa till mig med skärpa i rösten att ni får inte kela och leka med Gruff för mycket, han behöver vila mycket. Tänk på att i holken gör han ingen annat än sover, äter och bajsar.
Detta var del ett, tiden innan vi fick hem gruff. I väntan på fortsättningen finner ni lite bilder fram till dags datum.
Läs även om varför jag skaffade Gruff i artiklen om Gobi
Och om mina övriga fåglar,
Youschi,
Fia,
Filuren och hur jag
började med fåglar. |
