En morgon under semestern 2003 när jag var på väg in i duschen ringde min mobiltelefon. Jag svarade och en röst i andra änden presenterade sig från Södermalmspolisen. Det här verkar bli en bra dag, tänkte jag. Jag var hemma hos min pojkvän men min egen lägenhet hör till deras distrikt, hade jag haft inbrott eller vad? Men det var inte så farligt, han berättade att han hade fått mitt namn från Katastrofhjälp för Fåglar och Vilt och berättade att det satt en papegoja i ett träd på Björngårdsskolans skolgård på Södermalm. Den hade enligt uppgift suttit där sedan 09.30 på morgonen. Av erfarenhet vet jag att en undulat för många kan vara en jättestor papegoja och därför frågade jag honom lite nonchalant om den var stor som en Bofink eller en Koltrast. Polisen svarade då att den var kraftig, större än en Kråka och blå och gul. Detta kan bara stämma in på en ara! Jag sade att jag kommer omedelbart, jag tror jag aldrig har duschat så fort. In med Youschi, Fia och Gobi i transportburarna då de kanske kunde hjälpa till med att locka ner fågeln, en väska med handduk och lite jordnötter och in med allt i bilen.

När vi kom satt Charlie långt uppe i trädet och ville inte komma ner.

Lustigt nog har vi en kamrat som bor i samma gathörn som fågeln fanns vid, vi ringde honom och bad att han skulle gå ut och titta efter fågeln. Och mycket riktigt satt där en ara i trädet mitt på den staketomgärdade skolgården. Han berättade också att det nyligen hade kommit en missbrukare dit som satt under trädet och var mycket aggressiv mot alla som kom in på skolgården. Han hade bland annat nästan överfallit en åskådare, samt en fotograf från tidningen Metro som var där för att ta lite bilder. Då jag hade fått mobiltelefonnumret till den polis som ringt mig kontaktade jag honom och berättade om läget. Han bad mig att återkomma när jag väl kommit dit och själv kontrollerat hur det stod till då personen med lite tur lämnat platsen innan vi kom fram. Väl där konstaterade vi att missbrukaren satt kvar under trädet och att aran satt cirka fem meter upp, långt ut på en gren. Så det vara bara att ringa till polisen igen, de lovade att komma omedelbart. Efter några minuter kom två radiobilar. Poliserna gick fram till missbrukaren och började prata med honom. Han berättade för dem att han passade aran åt en kompis som han inte kunde namnge och att han tyckte synd om fågeln och ville att den skulle få lite frisk luft då den suttit inomhus. Efter cirka 1,5 timmes förhandlande med mannen gick han med på att lämna skolgården. Polisen sade att jag då kunde försöka få ner aran och att jag skulle ringa och tala om hur det gick. När väl polisbilarna åkt försvann många av åskådarna och kvar var ett par äldre damer, två unga grabbar och en tjej, Elke. Hon var fågelintresserad och föder upp nymfkakaduor men hade tidigare haft en ara och kunde därför handskas med dem. När det nu blev lugnare började aran att intressera sig för oss, men hur skulle vi få ner den? Våra fåglar satt på en stol under trädet och de tittade på varandra. Elke hade fått några Mariekex av de äldre damerna som hon visade upp för aran som genast blev mycket intresserad och började klättra längst ut på de hängande grenarna för att komma åt kexen, men den var fortfarande för högt upp. Då trädet mer såg ut som en buske med kraftiga grenar som gick mot marken och saknade en riktig stam försökte vi få den att klättra in mot mitten av trädet. Sagt och gjort, vi la kexen och jordnötterna där grenen aran satt på fäster mot stammen två meter ovanför marken. Det tog inte lång tid innan han började klättra ner!

Charlie har fått syn på Mariekexen och är på väg ner

Elke satte då fram armen och aran gick snällt ner på den. Under tiden gick jag till bilen och placerade handdukar över bilklädseln och satte mig i baksätet. Aran kom snällt över på min arm och vips så satt jag i bilen med en ara på armen, vad skulle jag göra nu? Var skulle jag göra av den? Visserligen är min bur hemma tillräckligt stor men... Jag ringde till Jonas Wahlström på Skansenakvariet för att höra om han hade möjlighet att ta hand om den, då jag vet att han har egna aror. Han tyckte att det bästa var om den fick bo hos mig till att börja med och att jag kunde höra av mig efter några dagar om jag inte hittat ägaren. Han trodde också att vi ganska snart skulle höra av ägaren. Så det var bara att åka hem. Då kom nästa problem, hur skulle jag få ut fågeln ur bilen? Jag hade sett att den inte var vingklippt, bevisligen hade den rymt och jag ville inte att den skulle smita igen. Det enda sättet var att hålla i den ordentligt, därför beslöt jag mig för att bära den som en katt. Det gick bra, han var mjuk och go och jättesnäll. När vi väl kommit in satte jag den på klätterträdet under tiden vi förberedde buren. Han satte sig högst upp på en gren och la huvudet på ryggen och somnade. Snacka om trygg fågel! I buren blev vi tvungna att flytta på några grenar då han är mycket högre än mina amasoner och letade fram hänglås för att låsa buren, våra fåglar är inte rymningsbenägna men vi visste inte hur aran skulle bete sig. Jag fyllde på nytt vatten och pellets samt gav den frukt. När den väl kommit till ro i buren åkte vi ut på stan för att uträtta några ärenden.

Åka bil har jag gjort förut, det var inte alls läskigt utan spännande.

Vid 18.30-tiden ringde polisen och berättade att en man efterlyst en ara på Kungsholmen som försvunnit någon gång på förmiddagen efter 09.00, men att han inte gick att nå då hans mobiltelefon var trasig och han var ute och letade efter fågeln. Han hade lämnat ett telefonnummer till en kontaktperson och jag svarade att de fick lämna ut mitt mobiltelefonnummer. Tiden gick men vi hörde inte av honom, var det rätt ägare? Det är ganska långt mellan Kungsholmen där aran försvunnit och platsen på Söder, kunde fågeln ha flugit hela vägen genom stan på så kort tid? Och hur gick detta ihop med missbrukarens berättelse? Trots allt hade han krävt att få veta hur det gick enligt polisen och därför också fått vårt mobiltelefonnummer. Klockan närmade sig 20.30 och vi tycket att det var hög tid att åka hem till min pojkvän där vi bodde för tillfället. Vi åkte hem till mig och hämtade aran, därefter till min pojkväns föräldrar för att hämta lite nya grenar till den bur som han skulle få sova i. Den är inte lika stor som den som jag har hemma men han får gott och väl plats och det var ju bara för natten. När vi var där, vid 21.30-tiden ringde han som efterlyst aran på Kungsholmen. Han hette Krister och gav en mycket utförlig beskrivning av fågeln, trots att vi försökte lura honom med felaktiga motfrågor, risken fanns att någon olovligen försökte få tag på fågeln. Men här var det ingen tvekan om att det var hans. Då Krister inte hade någon bil åkte vi till honom på Kungsholmen. När de väl fick syn på varandra rådde det ingen tvekan om att ägare och fågel hade hittat varandra igen, det var kli och pussar på näbben, inget som jag tror en okänd gör med tanke på hur stor arans näbb är.

Under tiden de gjorde i ordning buren fick jag sitta i klätterträdet.

Krister som är åkare och normalt har med sig Charlie överallt året runt berättade att Charlie brukar sitta i ett träd utanför kontoret på hans arbetsplats och att ingen kan få ner honom därifrån, han kommer när han själv vill och även Krister brukar snällt få vänta på att Charlie behagar komma ner. Alla i kvarteret känner till Charlie och brukar hålla koll, framförallt ägaren till den korvkiosk som ligger precis utanför. Just denna dag tog han inte med sig Charlie i bilen utan lämnade honom på lagret strax före klockan 09.00 på morgonen. Alltså måste någon ha gått in på företaget och in på lagret precis efter att Krister lämnat honom där med tanke på att han satt i trädet på Södermalm klockan 09.30. Vi spekulerade lite i hur det gått till och Krister var förvånad över att det eventuellt var en man som tagit Charlie då han inte är förtjust i män, därför trodde han inte att det var missbrukaren som tagit Charlie. Vad som hände får vi aldrig veta för så bra talar inte Charlie trots att han kan meningar på svenska, engelska och finska. Men huvudsaken var att Charlie kom tillbaka till sin ägare! För mig var det en ny upplevelse att ta hand om en så stor fågel som en ara, och det var bara positivt då Charlie är en mycket snäll fågel.

Husse är bäst, spana in mina fina vingar som jag är för lat för att använda!