|
Min dröm Jag har alltid velat ha en gulhuvad amason sedan den första dagen jag såg arten. Finns det något stiligare än en väl utfärgad gulhuvad amason? Framförallt bland de vanligare arterna Amazona ochrocephala oratrix som ofta felaktigt kallas dubbelgulhuvad amason på svenska. Men länge var det bara drömmar, vi hade redan fyra amasoner som tamfåglar och att skaffa en till, nej, det räckte med fyra kom vi fram till. En period hade vi sex amasoner och kunde då konstatera att det tog alldeles för mycket tid. En annan anledning till att det länge bara var en dröm, var det faktum att husse inte såg fram emot en tuffing i flocken. Den gulhuvade amasonen anses som en av de hårdaste amasonerna och inget som rekommenderas som tamfågel för nybörjare. Arten kan jämföras med hundens Pitbull terrier eller Dobermann, det är heller ingen man skaffar som förstahund, men däremot kanske en Golden Retriver eller Labrador. Nu tror jag inte att vi skulle ha några problem att fostra en gulhuvad amason då vi har erfarenhet av amasoner och framförallt har tämjt en ilsk gammal panamanamason hane, Gobi, som också anses som en av de tuffare arterna. Men så blev drömmen verklighet Mattes hjärta, den gamla ilskna Panama amasonen blev allvarligt sjuk. Trots alla tester, biopsier och blodprov gavs inget entydigt svar. Det enda veterinären kunde tänka sig, utifrån sina och andras erfarenheter och efterforskningar var att det var en sorts cancer, förmodligen i körtelmagen. (Detta har nu i efterhand bekräftas av prover som togs vid obduktionen och som skickats till två olika laboratorier i USA och Tyskland.) När vi väl insåg att Gobi var sjuk och inte skulle leva länge till, insåg jag också att min saknad efter honom skulle bli enorm. Efter fyra år litade han totalt på mig och jag kunde göra vad jag ville med honom, ingen annan kunde komma honom nära. Han var mattes hjärta. Finns det något sätt att lindra smärtan efter att ett kärt djur gått bort? Nej, jag tror inte det, men det finns kanske saker som kan göra det lite lättare, något som får en att tänka på något annat? De som jag talade med trodde det och det tror jag med. I mitt fall hoppades jag på att mina tankar skulle bli upptagna av en gulhuvad unge! Att välja unge Efter noga övervägande och förhandlande i familjen fick jag klartecknen från husse att börja leta efter uppfödare som hade en Oratrix-unge. Gobis diagnos för överlevnad var så pass dålig, att det var bråttom att hitta en unge innan det var dags för honom att somna in. Tyvärr är det inte många som föder upp den gulhuvade amasonen, så man kan inte välja och vraka. Framför allt när man har de krav som jag har på uppfödare och på föräldrafåglarnas utseende. Då jag vill att ungen som vuxen ska vara mycket gul tror jag att den chansen är större om föräldrafåglarna också är det. Då den gulhuvade amasonen är tuff, ville jag ha en så ung fågel som möjligt för att kunna få den så tam som möjligt och på så sätt undvika att få en fågel som finner det obehagligt att bli hanterad och därför inte bits eller blir rädd. Min dröm var att handmata fågeln den sista tiden och på sätt få den bunden till mig. Oftast har uppfödare många ungar att handmata, vilket innebär att de inte har tid att hantera varje enskild unge mer än vid matningen. Tog jag då ungen tidigt skulle den bli mycket mer hanterad och van vid vår värld då jag har mer tid att lägga ner på en enskild unge.
Att välja uppfödare Lika väl som att jag hade krav på ungens ålder hade jag också en del krav på uppfödaren som jag skulle kunna tänka mig att köpa en unge från. Jag vill att ungen ska vara hos föräldrarna den första tiden, detta för att den ska få ta del av föräldrarnas immunförsvar och bli korrekt matad de första viktiga dygnen i dess liv, vilket jag tror att fågelföräldrarna gör bättre än vi människor. Många är emot handmatning och även jag är det om det sker under fel former. Jag tror, att får ungen växa upp bland syskon eller äldre fåglar av samma art, blir det ”fågel” av den. Ungen får lära sig de sociala samspelet av de andra fåglarna. Att handmata en ensam fågel utan att den får träffa andra fåglar tror jag inte är bra. Jag var även intresserad av att veta vilken foderstat föräldrarna går på. Får de en näringsriktigt mat är det en bra grund för bildandet av gulan i ägget (näringen som ungen lever av i ägget) och då får även ungarna en näringsriktigt mat av föräldrarna när de blir matade. Jag vill även att ungarna ska få riktig fågelvälling den dagen de börjas handmatas, inte t ex endast majsvälling som det tyvärr finns uppfödare som fortfarande ger sina fågelungar. Fågelvällingen är gjord specifikt för fågelungar och deras uppväxt de första månaderna. Att handmata med sked är ett självklart krav, en del matar med spruta direkt ner i krävan vilket jag anser vara mycket onaturligt, ungen måste få tigga efter mat. Jag började med att ringa en god vän och uppfödare i Göteborgstrakten som jag vet fått ungar av sitt par tidigare år, jag har sett dem och de är otroligt fina. Tyvärr hade han inga ungar på gång, bara en unge från förra året som egentligen inte var till salu, men var jag intresserad så kunde han tänka sig att sälja den till mig. Jag sa att jag skulle tänka på saken då jag helst ville ha en yngre fågel. Jag frågade även min goda vän Anna om hon visste någon i Skåne som föder upp gulhuvad amason. Hon sa att hon känner till en uppfödare i nordöstra Skåne och gav mig namnet till dem. Jag ringde upp dem och frågade om de hade någon unge av gulhuvad amason som var till salu. Det hade de, hos föräldrarna var en unge som var född den 3 juni, den var ännu inte ringmärkt vilket innebar att den bara var några få dagar gammal. Vilken tur, då skulle jag kunna få den unga ungen som jag drömt om! Jag ställde massor frågor och uppfödaren undrade om detta var ett förhör. Jag svarade då att jag är mån om att veta vilka förhållanden ungen kommer ifrån och att jag har en god bild om vad jag vill ha. Jag berättade även att jag räknar med att ni kontrollerar upp vad jag är för en köpare, att jag motsvarar de krav ni har på en köpare och att ni ska försäkra er om att jag har kunskaper att ta hand om er gulhuvade amason. Vi talade länge och väl, och jag avslutade samtalet med ge dem länken till vår hemsida där det finns mycket mer information och bilder på hur mina fåglar har det. Där ser man exakt vad mina åsikter är och hur mina fåglar har det.
Att köpa papegojunge Jag berättade för uppfödaren om min dröm att ta ungen innan den var avvand, att mata den själv sista tiden. Det var inget de hade varit med om tidigare och alla ungar som de sålt tidigare hade varit avvanda. Nu inleddes en lång diskussion hur vida jag kunde få ta ungen tidigare eller inte. En unge kan avlida av sjukdom eller av t ex att jag som handmatar inte ger tillräckligt med mat vilket leder till att den svälter ihjäl, uppfödaren var orolig för vems ansvaret i så fall skulle bli. Skulle jag skylla på dem att de sålt en sjuk unge till mig? Jag svarade att självklart är hela ansvaret mitt om den avlider och självklart kommer en obduktion att göras för att fastställa dödsorsaken. Vi diskuterade min erfarenhet av att handmata fåglar och jag berättade att jag matat Gobi i över sex månader. Dels under en tidigare vingamputation då han vägrade att äta på grund av medicineringen och att jag matade honom nu var femte timme för att han inte skulle tappa i vikt då han inte kunde tillgodogöra sig näringen tillräckligt bra samt att han inte hade så bra aptit. Jag berättade att jag matade honom med fågelvälling och hasselnötolja (för att få upp kaloriinnehållet). Jag berättade vidare att jag provat att mata honom med sked men att jag nu använde spruta. Inte för sondmatning där en sond förs ner i krävan vilket jag är emot, utan för att det var lättare att använda spruta än sked för att portionera maten vid näbben. Jag sprutade vällingen på övernäbben så att den rann in i näbben och då svalde han förutsatt att maten hade rätt temperatur. Jag sa även att jag har erfarenhet av att medicinera honom vilket jag gjort under att antal olika perioder. Att medicinera är svårare då medicinen ofta smakar illa, vilket gör att fågeln inte vill svälja. Det är då viktigt att veta att fågeln får i sig den mängd medicin den ska ha. Summerade man det hela kunde man konstatera att jag förstått vikten av att mata regelbundet under dygnets alla timmar och var förtrogen med att handmata och medicinera med spruta, dock inte lika väl som dem.
Efter ännu fler diskussioner om riskerna med att ta ungen så tidigt, bl a miljöombyte, byte av människa som matar och byte av mat, samt min försäkran om att jag tog hela ansvaret gick de med på att jag skulle få köpa fågeln innan den var självständig och kunde äta själv. När ska jag hämta ungen? Nu när allt var klart och jag hade fått klartecken att köpa ungen återstod frågan, när ska jag hämta ungen? Vi hade planerat en semesterresa till Skåne för att besöka uppfödare och vänner, skulle det passa att hämta den i samband med denna resa? Det skulle onekligen spara oss en massa pengar och restid då det är cirka 50 mils bilresa enkel väg till uppfödaren hemifrån oss. Kvar återstod då att planera exakt när vi skulle åka till Skåne, vi behövde även stämma av med vår vän Daniel som var intresserad av att följa med på vår resa runt södra Sverige. Vi kom fram till att åka i början i juli, som var vår första semestervecka. Vid den tidpunkten skulle ungen vara så stor att de största riskerna med miljöombyte skulle vara borta och den skulle då vara cirka 35-40 dagar gammal. Därför skulle den inte behöva matas så ofta eller behöva bo i en kuvös. Vi hade tur att vår semester var planerad under dessa veckor, detta skulle innebära att vi var hemma i över tre veckor med ungen och därmed ha all tid i världen att mata och ta hand om den. När semestern var slut skulle ungen vara stå stor att den bara behövde matas tre gånger om dagen, morgon, middag och innan sovdags. Jag pratade nu igen med min vän Anna som har erfarenhet av att mata fågelungar, och då framförallt mindre gultofskakadua, om hon var villig att hämta fågeln och ha den hos sig några dagar innan jag kom och hämtade den. I våra semesterplaner hade vi planerat att sova över hos dem två nätter. Hon sade ja utan att tveka, hon älskar amasoner ännu mer än kakaduor och utsikten att för första gången få mata en liten amason skulle bara bli kul, även om det innebar att nattsömnen skulle bli sönderhackad. Fördelen med att låta henne hämta ungen är att hon skulle lära känna den och dess personlighet för att senare lättare kunna ge mig råd. Hon skulle även byta till den vällingsort jag hade tänkt att ge den. För mig var det skönt att någon med erfarenhet av handmatning gör det och att jag har någon att fråga som känner ungen om det skulle bli problem. Hon skulle även ha tid att hantera den mer än uppfödaren och därmed även kunna börja träna den tidigt med praktiska saker som att hållas med handduk eller bära sele. Visst kände även Anna en viss tvekan inför att mata någon annans unge, tänk om något gick fel, vems var då ansvaret. Skulle jag då bli sur på min bästa väninna? För att göra det lite lättare ringde jag Agria för att försäkra honom. Där mötte jag lite motstånd eftersom han var så ung, de försäkrade inte ungar som var så unga. ”Nehe sa jag. Jag har köpt honom av en uppfödare, ska jag skicka in leveransförsäkringsbroschyren (alla svenskfödda fåglar som ringmärks får med sig en leveransförsäkring av Agria) från er som man får när man köper en ringmärkt svenskfödd unge? Jag tycker att det är smidigare att jag ringer när jag redan har andra fåglar försäkrade hos er, än att skicka in ett papper. Nu får ni alla uppgifter direkt, ett redan existerande försäkringsnummer går inte att fylla i någonstans på blanketten.” ”Hmm,” sa handläggaren ”jag måste överlägga med en kollega.” Efter en stund kom hon tillbaka och sade ”Nu vet jag hur man manipulerar systemet och din fågel är nu försäkrad!”
Anna hämtade ungen när den var 34 dagar gammal och nu började telefonledningarna glöda mellan mig och Anna. Frågan, ”Hur mår ungen” ställdes alldeles för många gånger enligt Annas man Anders. När han svarade i telefonen och han hörde min fråga om hur ungen mådde, svarade han, ”Jo tack, vår son mår bra.”
Resan runt i södra Sverige blev en enda lång väntan på att komma fram och få se ungen. Under dessa dagar blev många telefonsamtal och en massa SMS skickade mellan oss. Alla dessa rörde självklart ungen. Så kom den stora dagen, vi skulle mötas i Kivik för att besöka musteriet och då fick jag träffa Gruff för första gången, åh så söt! Anna kallade honom Gruff för att han låter, ”gruffar”, hela tiden. På parkeringen fick han mat, det var bara att inse, är det matdags så är det, sedan spelar det ingen roll var man är, det är bara att ha med sig grejer. Nu börjar ansvaret, att mata! Nu var det ingen återvändo, bara att inse att man blivit med papegojunge och att den ska ha mat var femte timme. När vi kom hem till Anna och Anders var det dags för matning igen och Anna visade mig hur hon gick till väga. Börja med att väga ungen på en digital köksvåg. Det är viktigt att väga den varje dag för att kunna följa viktutvecklingen och på så sett se att den växer som den ska. Gruff vägde nu 460 gram. Det var bara att sätta igång; koka vatten, blanda ner välling så att det blir rätt konsistens (det får inte var för tunt eller för tjockt) och rätt temperatur (är det för kallt äter inte fågeln och för varmt kan skada krävan), ta rätt mängd på skeden, att hålla den i rätt vinkel (fel vinkel kan göra att näbben blir sned livet ut), och till sist rätt mängd (det känner man på krävan). Jo visst det såg ju lätt ut, trodde jag...
Mitt i natten var det min tur att för första gången mata, bara att ta upp och hålla i den lilla är en konst, har man inte rejält med till exempel tyg från en handduk under ungen blir den rädd, den måste känna sig stadig. Att få till rätt konsistens såg så lätt ut, jag vet inte hur många gånger jag frågade innan jag började känna mig säker. Att hålla rätt temperatur var lättare då det går att använda en digital stektermometer. Blir det för mycket på skeden rinner det över, blir det för lite blir den stackas ungen förtvivlad en extra gång, var tog maten vägen!? Att mata framifrån så att skeden kommer rätt gick också bra. Det svåraste var att veta hur mycket ungen fått i sig, det måste vara en lagom mängd och det får man reda på genom att känna på krävan. När ungen är cirka 35 dagar ska den ha mat var femte timme dygnet runt. Ger man för mycket mat är inte krävan tom vid nästa måltid, vilket kan resultera i att maten börjar jäsa i krävan då den aldrig töms. Har man gett för lite, har ungen varit hungrig och utan mat i krävan under för lång tid vilket inte heller är bra då det är stressande och hämmar utvecklingen. Att känna att man fått i mat i krävan var inte så svårt, den blir då stor som en bulle högt upp på bröstet. Att känna hur mycket mat det är kvar i krävan när det mesta sjunkit undan var mycket svårare, den ska liksom ha rätt konsistens var Annas svar när jag för sjuttielfte gången bad henne beskriva hur den ska kännas. Det var skönt att få dessa två dagar på sig att öva att mata, att ha någon att fråga. Hemma hos Anders och Anna hade den lilla bott i kuvösen utan värme, vad skulle jag ha den i? Jag fick låna den plastback som Anna har ungarna i när det blir större. Jag fick även med ordentligt med spån att ha i botten. Spånet suger upp avföringen som är ganska vattnig och binder det till en klump som lätt kan tas bort, vilket måste göras flera gånger om dagen. Nu hade ju Gruff precis lärt sig att sitta på en pinne så förhoppningsvis skulle han inte böka runt så mycket i spånet och bli smutsig.
Med mig hem fick jag en massa olika förhållningsorder som klingade i bakhuvudet hela tiden. Du får inte kela för mycket med honom, han är liten och behöver sova mycket! Kela en stund efter maten men låt honom sedan sova några timmar så att han smälter maten ordentligt. Efter det får du leka och kela med honom. Vilken pina, jag kunde ha hållit på med honom hur länge som helst. Se till att han får lugn och ro, ha handduken över backen, det gör att han känner sig trygg.
Det kändes som om jag pluggade inför en examen. Examen var då Anna och Anders skulle hälsa på oss nio dagar senare. Skulle allt ha gått bra, var han en snäll och välgödd unge då med? Även uppfödarens ord klingade i huvudet. Att klara sig helt själv Så var det dags att åka hem vilket också skulle betyda att jag nu var helt ensam, ingen att fråga och be att kontrollera om det var rätt konsistens på vällingen. Kändes krävan tillräckligt tom nu? Nu hade jag bara telefonen som kommunikationsmedel. Första matningen ägde rum på en parkering i Jönköping, ska ungen ha mat så ska den, det är bara till att ha med sig grejer, mat, skål, måttsats, visp, sked, termos med varmvatten, termometer och mjukt hushållspapper att torka ungen med. Papegojungar är som andra ungar när de äter, mycket hamnar utanför och då får man torka. Fågelvälling blir som cement när det torkar så det gäller att ta bort det omgående från fjädrarna och omgivningen som i detta fall bestod av husses fina bil. Väl hemma sattes Gruff i vardagsrummet i sin blå plastback. Vid sovdags och på natten flyttades han in i sovrummet. Det var lättare ta honom från sovrummet för att mata och slippa väcka de andra fåglarna mitt i natten. Äggklockan sattes och rutinerna att mata Gruff hemma började. Alla är vi olika, Anna ville gärna stå vid diskbänken i köket och mata honom. Hon satte honom på en uppochnervänd Bigpack glassburk så att han fick stöd mot hennes mage. Jag kände att det inte passade mig, istället satte jag honom på en handduk på köksbordet och matade sittandes på en stol. Även att hålla honom gjorde vi olika, jag var nog lite fegare och lät honom sitta mer själv vilket resulterade att han gärna gjorde allt annat än att äta. Men allt gick bra och Gruff åt som han skulle. Efter några dagar sa Anna att jag kunde öka matningsintervallerna till sex timmar vilket kändes som en lättnad, det är mycket lättare med fasta tider och att mata vid 24-tiden och sedan vid 6-tiden kändes som en lättnad, det passade bättre in i rutinerna samt att jag fick sova lite mer.
Gruff växte och utvecklade från dag till dag. Man märkte hur han blev mer och mer nyfiken på världen utanför och snart kunde han själv ta bort handduken över backen och gjorde allt för att ta sig ut. Att få honom att sova efter maten blev allt svårare, vi fick sätta fast handduken under backen för att han inte skulle få bort den och få sin dagliga vila vilket det blev si och så med att döma av den lilla puckeln som hans huvud gjorde i handduken när vi tittade till lådan. Även vid matningarna märktes Gruffs vilja att utforska världen mer och mer. Allt annat än mat blev mer och mer intressant.
Nu börjar problemen Någon dag innan Anders och Anna skulle komma till Stockholm började Gruff strula ordentligt vid matningen, han var då cirka 50 dagar gammal. Allt annat var mycket intressantare än skeden med mat, han ville helt enkelt inte öppna näbben. Nåväl, första gången blev jag inte så bekymrad, det var kanske något tillfälligt och han vägde ändå cirka 550 gram och var därmed vid gott hull. Men när han även strulade vid andra och tredje matning började paniken komma. Allt provades, jag provade olika tekniker och även husse försökte att mata honom, men han ville inte ha. Vi prövade även att byta till ett annat vällingfabrikat utan resultat, en sked kanske gick ner men inte mer, istället ålade han sig kraftigt och gjorde allt för att komma loss. Jag vet att ungarna brukar minska i vikt när de slutar med välling och börjar äta själva, men han var alldeles för ung för det. Visserligen smakade han på pellets men han åt dem inte än. Detta blev en mycket jobbig period för mig. Samtidigt som Gruff matvägrade, hade jag Gobi att ta hand om. Han fortsatte att rasa i vikt trots min intensiva matning och jag kände att jag inte orkade med en fågel till som strular, jag orkade helt enkelt inte engagera mig. Det blev för mycket att behöva oroas över Gobi som jag visste var döende, frågan var bara hur länge han skulle klara sig och utöver det oron över en liten papegojunge som inte heller ville äta. Jag sa till min pojkvän att jag orkar inte med Gruff, jag har tillräckligt med Gobi, du får ta hand om honom och se till att han överlever. Jag sköt honom ifrån mig. Det lät drastiskt men det kändes så. Var det något fel på Gruff? Vi ältade denna fråga fram och tillbaka. I en sådan situation var det svårt att se klart, men samtidigt märkte vi att han var som vanligt, till och med mer aktiv och alert än förut. Vi fortsatte, försökte mata och han fick i sig lite mat. Så kom äntligen dagen när våra vänner från Skåne kom, åhh så skönt, de kanske hade någon idé, vad gjorde vi för fel? Anna tittade på när jag matade och kunde konstatera det som jag redan sagt, han var superaktiv och allt annat än maten var intressant. Hon sa att när hon matat kakaduaungar har hon hållit i dem med ett lite fastare grepp, mer runt näbben vilket gör att de inte kan slinga sig undan lika lätt och då har de alltid ätit bra. Vi provade att hålla i honom hårdare, men det kändes inte rätt och han slingrade sig ännu mer, nästan i panik. Han fortsatte med att envisas under hela tiden de var hos oss, och vi kom inte fram till någon lösning hur vi skulle få honom att äta mer. Vi kunde bara konstatera att något åt han då det kom ut där bak och att han inte verkade må dåligt då han var mycket aktiv. Han hade redan börjat visa tecken på att börja flyga, han hoppade från stolsryggen till axeln med hjälp av vingarna. Han var nu 53 dagar gammal och vägde cirka 530 gram. Nu började jakten på råd, vem har erfarenhet av detta? Började med att skamset ringa uppfödaren, skämdes lite för att jag inte klarade av att ge honom mat. Men bättre att säga som det var än att det helt gick åt pipan. Jag förklarade tydligt och ingående hur han betedde sig och hur vi gjorde för att mata honom. Frågade vad ska jag göra? Vad gör jag för fel? Vad har du för erfarenhet? Ska han tappa i vikt redan nu? Får till svar att jag verkade göra allting rätt och att de inte varit med om något liknande tidigare. Visst brukar de vara lite tjuriga med att matvägra helt hade de inte varit med om. Vikten då? Nja, vi brukar sluta väga dem när de är så stora, risken att något ska hända är så liten att de inte behöver vägas. Låter det gå ytterligare några dagar och hoppas att allt ska bli bättre men det blev det inte, ett och annat lingon, blåbär eller någon fruktbit slank ner, men max en eller två skedar välling. Känner att jag inte vill hålla på och bråka med honom så husse får se till att han får mat. Han minskar i vikt och vi känner att det börjar bli för mycket, vi måste få i honom mat. Husse tar fram sprutan och mer eller mindre tvingar in välling med sprutan i näbben. Gruff sprattlar och slingrar sig kraftfullt, det ser inte kul ut och det är inte kul heller, ingen av oss mår bra. Samtidigt fattar vi inte vad som pågår. Han är nu mer aktiv än aldrig förr, han har lärt sig att flyga och gör det obehindrat när han flyger runt i hemmet. Han vägde nu cirka 405 gram.
Jag ringde till en annan mycket erfaren amasonuppfödare i närheten och ställde samma frågor. Han sa att han hade aldrig råkat ut för något liknande. Inte heller han visste hur mycket de tappar i vikt när de börjar äta själva. Jag var nu förtvivlad, han sade att kommer han på något, ringer han omgående. Någon dag senare ringde han och jag trodde nu att jag skulle få svaret på vad jag skulle göra. Han frågade vad jag håller för temperatur på maten och jag svarade runt 37 grader. Får till svar att det var rätt, hans erfarenhet var att håller inte maten rätt temperatur så äter de inte vilket även jag erfarit tidigare då maten varit för kall. Då var det bara att värma lite mer för att få honom att äta. Varför är det ingen som vet hur mycket de tappar i vikt när de börjar äta själva? Han är alldeles för liten för att äta helt själv, har viktminskningen något att göra med att han börjat flyga eller att han till skillnad från ungarna hemma hos uppfödarna som vid denna ålder sitter i en bur, redan nu får se sig om i världen, undersöka allt han ser och flyga runt? Ingen kunde svara på det heller. Det verkade som om alla slutar att väga sina ungar när de fått fjädrar, risken att något ska gå galet är så liten då att man inte orkar väga dem. Mår de bra och är aktiva är allt ok. Lösningen I ett sista desperat försök att få hjälp ringde jag även en av de uppfödare som vi besökte under vår tur till södra Sverige dagarna innan vi hämtade Gruff. Jag förklarade situationen för honom och undrade om han hade någon idé om vad som var fel. Visste han något om vikten hos amasonungar? Lugnt förklarade han att det nog är normalt. Han har haft ungar som gått ner från 550 gram till 420 gram när de börjat flyga innan de börjat äta själva. Jag nästan grät av lycka, äntligen någon som hade samma erfarenhet som jag, och som även vägt sina ungar. Det blev ett långt samtal och mycket övertalning att jag skulle ta det lugnt. Han förstod min oro mycket väl då han för många år sedan, när han började med uppfödning själv upplevt paniken då de inte åt. Så länge han är aktiv och pigg är det inget att oroa sig för, något även vi insett från början och försökt trösta oss med, dock utan att riktigt våga lita på det. ”När han börjar bli så mager som Gobi var när jag såg honom, då ska du börja oroa dig.” Angav han som en referens. När vi var där var Gobi mager och bröstbenet syntes tydligt vilket även berodde på att han aldrig flugit och därför inte byggt upp flygmuskler. Gruff var fortfarande vid gott hull med fina filéer på båda sidor om bröstbenet. Självklart var han magrare än när han vägde 550 gram, bland annat kändes det magrare under vingarna men det hade nog bara varit babyhull där. Hungrig! Så en dag hände det, vid cirka 65 dagars ålder började mat åter igen vara intressant! Han började äta, men med en annan teknik. Att låta skeden komma in i näbben är bara för små bebisar, nu skulle han äta själv ur skeden, helst från sidan vid skaftet. Att flyga tar mycket energi och han var nu hungrig jämt, vi matade honom var femte, sjätte timme. För att göra maten lite mer lik den pellets vi ger till de andra fåglarna övergick vi nu till samma fabrikat på vällingen som pelletsen. Vi blandade även i lite större pelletsbitar för att han skulle lära sig att tugga. Han fick även regelbunden möjlighet att smaka på frukt, grönsaker och bär, självklart hade han även tillgång till pellets. När han satt ute i trädet på landet fick han blåbär och lingon, det var det första som han åt förutom välling. De mjuka frukterna såsom mango, banan och papaya var det han smakade av först.
Att äta själv De flesta som jag talat med säger att en amasonunge ska vara avvand vid tre till fyra månaders ålder. Hur vet jag när det är dags frågade jag Anna? Hon berättade att de kakaduor som hon matat helt enkelt inte vill ha välling längre då de äter tillräckligt med pellets själva. Gruff har tillgång till pellets i buren när han är där, och även frukt och grönsaker. Frukten äter han, men med pelletsen leker han bara; tar in dem i munnen, biter sönder och kastar ner på golvet. De små pelletsbitarna som han får i vällingen äter han. Jag har serverat små pellets i buren men där leker han med dem också.
Han är nu snart sex månader och jag skämmer fortfarande bort honom, han får välling två gånger om dagen, frukost, och innan läggdags, dock äter han inte mycket av den. Mina vänner retar mig för detta, ska han inte äta själv snart. Jo jag vet, jag skämmer bort honom, men det var så hemskt när han inte åt. Mitt hjärta veknar när han tigger. Jag sätter honom på handen och frågar, Och då får han mat... Men han är avvand på sitt sätt, han äter frukt, bär, smörgås, ris, pasta, potatis mm. Det är bara det att han inte äter stora torra pellets och vad har det för betydelse om han blir helt avvand vid tre månader eller sex? Det viktigaste är att han aldrig under sin uppväxt upplever ett trauma som kan ge mentala men för livet. Varför blev det som det blev? Vi har spekulerat många timmar om varför det blev som det blev, varför åt inte Gruff? Vi kommer nog aldrig att få ett ordentligt svar. Jag tror att Gruff levde ett helt annat liv hos oss som ung än vad papegojungar normalt gör hos uppfödare. Många uppfödare har speciella rum där de har sina papegojungar. De sitter i en bur ensam eller tillsammans med sina syskon. De hanteras när de ska matas och kanske lite grann däremellan. När Anna hämtade Gruff fick han sitta i deras kuvös som är i vardagsrummet, han såg alla som rörde sig i hemmet, vuxna, barn, fåglar och hunden. När vi hämtade honom fick han sällskap av fyra andra fåglar och han fick följa med överallt. Redan vid 45 dagars ålder hade han varit hos husses föräldrar, på landet och hos våra vänner. Vid tre månader var han med till Norge. Så fort han var vaken var han med oss och de andra fåglarna. Inlåst var han bara när han sov vilket märktes, han gillade inte alls att vara i buren och var mycket utåtriktad. Jag tror att han utvecklades mycket snabbare än många av hans släktingar. När vi hade med honom på en ”öppen voljärdag” i augusti (vi besökte uppfödare i vår förening), var de få som trodde att han var så ung som han var. De sa att han ser och verkar vara mycket äldre än deras egna ungar som var jämngamla. Han var inte rädd för något, mycket nyfiken och aktiv. Jag tror att den uppväxt Gruff fått är mer lik den i det vilda. Den dagen de kan flyga får de möjlighet att fritt flyga runt och undersöka allt som finns där ute till skillnad från de som föds upp av människan som får sitta inlåsta tills den dagen kommer då de får komma till ett nytt hem eller blir utsläppta i ”vuxenvoljären”. Denna enorma skillnad i dagliga intryck gör att hungern kommer i andra hand. Vem som förälder har inte fått säga till sina barn att sluta leka och komma in och äta?
Slutsats Jag vet att mångas dröm är att köpa en icke avvand papegojunge, men utifrån mina erfarenheter kan jag omöjligen rekommendera det om man inte har stor vana av att handmata papegojungar och har ett väl utvecklat kontaktnät av erfarna uppfödare och veterinärer som kan hjälpa till och svara på frågor. Självklart behöver det inte gå som det gjorde med Gruff, men tänk om det gör det? Att föda upp exotiska djur i vår miljö är och kommer alltid bara att vara en approximation till verkligheten ute i naturen, detaljer vi inte tror påverkar, gör det och med oväntade resultat. Jag hade tur som känner så många uppfödare och trots allt hade de nödvändigaste grundkunskaperna och egenskaperna för att det skulle gå bra.
|
